Föreställ dig partikonventen i slutet på sommaren 2016. Anta att Obama fortfarande är ungefär så populär som i dag. Han talar på konventet. Bill Clinton talar på konventet. Hillary Clinton kanske talar på konventet (som kandidat?). Hon fick ju inte kampanja för Obama i år pga att man som utrikesminister av tradition står över partipolitik. Biden talar.
Och vilka riktigt tunga gamla namn av samma kaliber talar på republikanernas konvent? Romney? McCain? Bush? Cheney? Palin? Ryan?
Det kan bli en ganska skarp kontrast. Skickliga talare, vinnare och populära i ena ringhörnan. Mindre starka talare, förlorare och inte speciellt populära i andra. Men visst det kommer vara en del nya talanger på uppgång inom båda läger som säkert gör kontrasten mindre tydlig. Republikanerna kommer ha en presidentkandidat som lär vara populär. Obama är kanske inte heller lika populär som i dag. Men ändå. Det är svårt att se några fd presidenter, fd vice-presidenter eller fd presidentkandidater bland republikanerna som kan mäta sig med demokraterna vid det tillfället.
Det var ju precis detta som skapade en så tydlig kontrast mellan konventen i år – skillnaden mellan fd presidenterna Bush och Clinton. Bush tog sig inte ens till konventet. Clinton höll ett mycket hyllat tal.
Republikanerna kommer få förlita sig hårt på guvernörer 2016. Fast det gjorde man med Christie i år och det gick ju som det gick.