Efter att ha gått igenom en del nyhetsbevakning i Europa kan man sammanfatta den bärande journalistiska idén med att porträttera Obama som en potentiell ”uniter” – en nyvald president som ska kunna ena USA. Men det kan bli en tuff uppgift för honom. En snabb blick på valresultaten från samtliga kongressdistrikt visar att USA i dag är mer splittrat än det var efter George Bushs två valsegrar 00 och 04.
Direkt efter valet skrev jag att det nu går att urskilja tre viktiga trender – den kanske starkaste av dessa är en ökad grad av polarisering mellan valkretsar. Och ingenstans bekräftas detta så tydligt som i nedanstående scatterplot (framtagen av valforskarna på redstate/bluestate).
En kort förklaring av vad vi ser: Här syns andelen röster som gavs åt demokraternas kandidater (Obama och Kerry) i de två senaste presidentvalen i samtliga delstater. En jämn fördelning av röster (dvs om Obama och Kerry hade fått samma andel röster i varje delstat) skulle ha landat samtliga delstater utmed linjen. Men i stället ser vi en förskjutning åt vänster – dvs Obama har skaffat sig ett större stöd. Tydligast blir denna förändring i stater som redan var starkt demokratiska 2004. Vad vi INTE ser är tecken på att röda och blå delstater skulle ha bytt plats med varandra. Det leder till slutsatsen att landets politiska karta inte har ritats om, utan att valframgången i huvudsak rör sig om traditionellt sett blå delstaterna som har blivit än mer blå.
Nu skulle säkert någon invända att beviset på att Bush splittrat landet ligger i hans mycket låga ”approval rating”, dvs andelen amerikaner som tycker att han gör ett bra jobb. I den senaste mätningen (från 1 november) är det 26 procent av amerikanerna som instämmer i påståendet att Bush gör ett bra jobb.
Det är en låg siffra, men ändå inte så låg som 18 procent, vilket är andelen amerikaner som (den 1 november) tycker att den demokratledda kongressen gör ett bra jobb.
75 procent av de amerikanska väljarna säger sig vara missnöjda med kongressen. Ändå väljer de att rösta in fler (!) demokrater i både representanthus och senat – samt, inte minst – att rösta in en demokratisk senator i Vita huset. Det är sannerligen en paradox. Våra läsare här på USAval har säkert en del intressanta synpunkter om vad ni tror är anledningen till detta, men jag vågar påstå att den förklarande faktorn till valresultatet är just polariseringen, som bland annat exemplifieras i scatterplotten ovan. Vi såg det redan i mellanvalet 2006, hur moderata center-GOP:are röstades bort, och årets val har fortsatt på samma spår.
När jag har besökt USA har jag funnit det otroligt splittrat, nästan så man kan tala om ett inbördeskrig. Obama lyckades inte särskilt väl bland Evangelister och konservativa. Han vann Oberoende och Republikaner inte främst på grund av sitt program utan genom sina egenskaper som människa och ledare. Liberaler vädrar nu morgonluft och vill påtvinga alla andra sin egen ideologi, vilket endast kommer att skapa en motreaktion. Skall då den kanske mest liberale senatorn ena landet? Uppriktigt sagt ser jag innan annan än Obama som kan detta. När han blev chefredaktör för Harward Law Review blev många liberaler och svarta besvikna därför att han hellre valde kunniga konservativa i stället för mindre kunniga liberaler.
USA kan inte enas runt en politisk ideologi, men det kan enas runt värderingar. Alla Amerikaner önskar fred, trygghet, frihet, men slåss om olika strategier för att nå detta. Det krävs en extraordinär president likt Abraham Lincoln eller Franklin Roosevelt för att lösa detta problem. Plus problemen om ekonomi, krig och miljö. Liberaler som Kucenich kan har rätt i sak, men att säga att man vill ställa Bush inför rätta enar inte landet. Obama står inför en nära nog omöjlig uppgift. Men jag tror han har ett djup i sitt tänkande och en förmåga att ena människor likt få andra. Han är relativt osjälvisk och kan lyssna på andra. Han är i första hand en världsmedborgare, i andra hand Amerikan. Han kan bli en extraordinär president som kan ena inte bara USA utan hela världen. Han tänker nu till exempel införa en ny energipolitik och söker stöd hos Demokrater till detta för miljöns skull, och hos Republikaner för att det skall ge mer oberoende till andra länder och därmed ökad säkerhet.
Jag är övertygand om att hela världen befinner sig i ett paradigmskifte, och att Obama genom sin förmåga att lyssna på alla och att respektera alla olika gruppers rättigheter kan var den som genomför detta.