Larry Bartels bok Unequal Democracy har ännu inte kommit ut i handeln (den första utgivningen är förlagd till mitten av juni)). Forskningsresultaten från hans studie har däremot redan hunnit spridas och blivit hett omdebatterade. Bartels, som är professor i statsvetenskap vid Princeton University, visar hur inkomstfördelningen bland amerikaner skiljer sig åt när republikanerna och demokraterna innehar presidentposten.
Den ovanstående illustrationen visar realinkomstökningar fördelade på inkomstkategorier. Sambandet är mycket tydligt – demokrater vid presidentposten är mest privatekonomiskt gynnsamma – allt annat lika – för amerikaner från de nedre inkomstkvantilerna. Det rakt motsatta förhållandet gäller för republikanska presidentår – då det i stället är väljare från högre inkomstskikt som gynnas mest.
Bartels forskning tycks för övrigt visa att detta samband kan härledas från policyskillnader i den förda politiken. Han avfärdar dessutom ett antal myter om att amerikanska väljare skulle vara ointresserade av idéer om ekonomisk utjämning. Däremot går hans slutsatser ut på att väljare från lägre inkomstskikt, av helt andra orsaker (främst sociopsykologiska), röstar på republikaner till presidentposten.
Är det trots allt inte andra faktorer (majoritetsförhållanden i kongressen, konjunkturer eller det omvända förhållandet – att ekonomiska incitament i samhället driver fram vissa kandidater?) som har en större förmåga att förklara de förhållanden som han beskriver? Larry Bartels hänvisar till sin bok, men besvarar sina kritiker i ett kortfattat inlägg här.
Två välkända amerikanska ekonomiprofessorer, NY Times-kolumnisten Paul Krugman och GMU-professorn Tyler Cowen, har emellertid ifrågasatt Bartels starka samband genom att föra fram en detalj som övriga kritiker tycks ha förbisett: inflationen. Amerikanska riksbankschefer kan egentligen enbart vänta sig stöd för en hård inflationsbekämpning från republikanska presidenter. Och republikanska presidenter verkar betydligt mer riskbenägna än deras demokratiska kollegor att dra ner landet i en ekonomisk stagnation i syfte att bekämpa höga inflationstal. Om man justerar utfallet i Bartels modell med hänsyn till vilken penningpolitik som har förts bör man därför kunna dra (den ganska enkla) slutsatsen att inflation är bra för fattigare väljare på kort sikt, men fruktansvärd för alla (särskilt de fattiga) på lång sikt. Demokraternas presidenter är helt enkelt bättre på att satsa på ekonomiska mål som gynnar låg- och medelinkomsttagare på kort sikt, anser Cowen och Krugman.
För den som vill dyka djupare ner i dessa studier rekommenderar jag Douglas Hibbs analys (vilken vi tidigare har berört här på USAval) av sambandet mellan ekonomisk tillväxt och stöd för det sittande partiets kandidat i ett presidentval, den så kallade ”Bread and Peace”-modellen:
Hibbs tanke är att vi kan förutse valresultat utifrån enkla mått för ekonomisk tillväxt samt om landet befinner sig i en militär konflikt eller inte (och i vilken utsträckning amerikanska soldater har dött).
I ovanstående scatterplot ser vi tidsserier för hur vi kan förutse valresultat beroende på de senaste årens ekonomiska tillväxt. (Notera det linjära sambandet i illustrationen nedan! De avvikande årtalen förklaras av Vietnamkriget och Koreakriget.) Debatten om denna forskning kommer med all säkerhet att fortsätta i USA.
[tags]usa, presidentvalet, republikanerna, demokraterna, ekonomi[/tags]