Rörmokaren Joe levde på socialbidrag tidigare i livet. Redistributionskritikern fick stå till svars för det och lite till i en eftervalsintervju på Fox News:
Det som såg ut som en vinnande strategi från John McCain i sista debatten utvecklade sig inte riktigt som tänkt. Rörmokaren Joe skulle få sänkt skatt med Obamas förslag. ”Spread the wealth” kommentaren i samband med deras möte blev inte heller till någon vinnande attack för McCain. Anledningen till det kan man spekulera i, men personligen tror jag att Obamas kampanj tidigt och oväntat lyckades vända den för demokraterna ofta problematiska skattefrågan till en fördel. Man åstadkom det bland annat genom den här smarta attackannonsen som utnyttjar demokraternas historiska förtroende bland väljarna inom sjukvårdsfrågor:Annonsen rullade flitigt på tv och var en av många negativa annonser från Obamas kampanj som uppenbarligen var väldigt effektiva.
[tags]usa, presidentvalet, joe the plumber, barack obama, john mccain[/tags]
Hela historien med ”Rörmokar-Joe” visar hur medier hänger upp sig på metaforer som ibland blir missvisande, och leder till en del tråkiga övertramp.
En amerikan som uppenbarligen INTE är proffspolitiker har nu blivit jagad av amerikanska medier av den enkla anledningen att han vågade ställa en kritisk fråga till Barack Obama. Det är minst sagt beklämmande. Enskilda medborgare ska inte behöva stå till svars för att de yttrar en åsikt, men på något sätt blev Joe utnämnd till helgon (av republikaner) och nemesis (av demokrater) och han gjordes till symbol för något som han själv förmodligen inte ens kunde ana.
Vad värre är, konfidentiella uppgifter om hans sociala situation har läckts av medarbetare på polis- och socialmyndigheter av anställda som stöttar Obama. Det är minst sagt beklagligt.
Michelle Malkin skrev om detta före valet. Malkin tillhör naturligtvis de konservativa här, och hennes inlägg är knappast opartiskt. Men om vi bortser från en del politiska övertoner visar hon i denna kolumn på hur vanliga människor väldigt snabbt kan tvingas att bli offentliga personer i dagens samhälle.
http://michellemalkin.com/2008/10/31/plundering-the-plumber%E2%80%99s-records/
Detta är en av de skickligaste och mest humana journalisterna jag känner till i världen. Han ägnar sig aldrig åt persongrepp, och står alltid för principer som hederlighet och sanning. Vilket jag tycker att denna intervju berättar, när han drar skillnaden mellan att inte tycka om en viss politik och att beskylla någon för att vara opatriotisk bara därför att han har en annan åsikt än en själv.
Fast anledningen till att han blev jagad av amerikanska medier var väl inte bara att ”han vågade ställa en kritisk fråga till Barack Obama”? Det har väl många människor gjort under kampanjen. Det som gjorde att han blev så uppmärksammad var väl att McCain i tredje debatten (och fortsatt efteråt) använde honom som symbol för vad som var fel med Obamas skattepolitik. Eftersom McCain hängde upp sitt argument på Joe blev granskningen av Joe ett sätt att granska McCains argumentation (om än onekligen ganska irrelevant).
Man kan kanske till och med säga attMcCain gjorde Joe till en politisk profil och som sådan blev han granskad som alla andra. Sedan var det ju kanske inte helt självvalt men väl i rampljuset valde ju Joe att använda sin uppmärksamhet till att kampanja för McCain.
Därmed inte sagt att jag försvarar medias häxjakter. Och det olagliga läckandet av privata uppgifter har jag absolut inget till övers för.
John: Jag håller helt med dig. McCain är delvis ansvarig för detta. Han gjorde Joe till en symbol för sin egen arbetsmarknads- och skattepolitik. Och det är naturligtvis bra att medierna granskar McCains förslag. Men genom att ge sig in och granska rörmokarens privata liv (personlig bakgrund, förhållanden, tidigare inkomst osv) känns det som om Joe, snarare än McCain, förvandlades till mediernas måltavla.
OM man vill fajtas renhårigt i politik ska man ge sig på bollen, inte spelaren. McCains politik är bollen – det är inte ”rörmokar-Joe”. Han är en oerfaren men engagerad medborgare med en åsikt. Och det är symptomatiskt att en vanlig medborgare ska behöva medieträning för att kunna göra sin röst hörd år 2008.
Problemet består, vilket du mycket träffande påpekar, inte enbart av de medier som har ifrågasatt Joes historia, utan i lika hög grad av de kanaler som byggde ett varumärke åt honom när han kampanjade för McCain.