Med hjälp av två populärkulturella inslag i vår vardag ska jag försöka illustrera avgörande faktorer till varför Trump och Clinton vann.
Donald Trump – The Island
Överlevnadsprogram har varit extremt populära ett tag och just nu rullar brittiska The Island på svt play. Realityserien med survivalist Bear Grylls som programledare följer 14 kvinnor på en öde ö och 14 män på en annan öde ö.
Bland de många konflikterna som uppstår på männens ö utmärker sig en mellan en hårt slitande alfahanne som ständigt fixar mat åt resten av gruppen och en överklassman som mest verkar lalla runt på stranden och kallas för storstadsfjollan. Själv tycker den senare att han gjort en del och försöker konfrontera slitvargen för att få reda på varför han är så hatad. Det går inte riktigt som han tänkt.
– Do you trust me? frågar överklassmannen lite trevande (till höger på fotot ovan).
– I would never trust a stranger, svarar mannen från arbetarklassen (till vänster).
– Am I a stranger?
– At first yes, it has taken longer with you than any of the other guys because they sound a little bit like me. You are the first guy I’ve ever met that actually speaks like this.
– Am I suffering a prejudice because you’ve had a bad experience?
– From where I come from we vote once every four years for our government and the person we vote for speaks like you (pekar på överklasskillen). And we put every last vestige of trust in that person and then you dick us every single time! I have more respect for a man who break through my front door and steal my tv when I’m on holiday, than I do with a man that tell me don’t point because that’s rude and emphasizes with a great speaking voice and all that sort of shit.
Ingen skulle beskriva Trump som autentisk, men frågan är om inte många av hans väljare upplever honom som just mer rak och äkta i hur han talar än alla vanliga politiker, som folk är trötta på. Och det är en avgörande förklaring till varför Trump vann. Räcker det hela vägen i höstens val?
(Se klippet här, cirka 24 min in i avsnitt 10).
Hillary Clinton – Börspodden
John på Börspodden frågar i senaste avsnittet en Japanexpert varför landet inte påbörjade strukturella reformarbeten förrän 2012, trots att alla insåg att Japan befann sig i en kris långt tidigare:
The impetus for change, which generally comes from a crisis or an extreme discomfort or fear or concern about the future simply wasn’t there. Each tomorrow was as good, if not better, than today. And people are relatively relaxed and comfortable.
Demokraternas väljare är också rätt nöjda egentligen med den egna ekonomin i USA och gillar Obama. De vill helst inte lyssna på olyckskorpar (Bernie) som kraxar om allvarliga problem som måste åtgärdas om inte morgondagen ska bli sämre. Att omfamna förändring är extra svårt när det mesta upplevs gå bra.
Presidentvalsår brukar sammanfalla med sättningar på börsen i USA. Det kan bli en första varning om att allt kanske ändå inte står helt rätt till.
(Lyssna här, cirka 23 min in i avsnitt 143)
Jag ska passa på och tacka Börspodden för inbjudan till en biovisning av oscarvinnaren The Big Short i vintras. Den filmen (och boken som den baseras på) får stå som den populärkulturella förklaringen till Bernie Sanders framgångar.