Superbowlfinalen mellan NY Giants och New England Patriots hade knappt hunnit avlutas förrän amerikanerna ska förbereda sig på ännu en nervkittlande sammandrabbning. Med 22 primärval och två caucus-omröstningar kommer Supertisdagen i år att bli en närmast helt avgörande valdag. Men innan vi bänkar oss för att dra snabba slutsatser under valnatten kan det vara värt att notera några detaljer:
I sju av republikanernas primärval (NY, NJ, DE, CT, AZ, UH, MO) avgörs valet enligt principen ”winner-take all”. McCain leder i alla dessa delstater (utom i mormonstaten Utah där Romney dagen före primärvalet har en 40-procentig ledning). Flera svenska tidningar har under måndagen publicerat uppgifter om att Romney leder i Kalifornien, men då bör vi betänka två saker; republikanernas primärval i Kalifornien är slutet – dvs inga independent-röster tillåts där, vilket med all sannolikhet är en nackdel för McCain. (De flesta av republikanernas primärval under supertisdagen är f ö slutna.) Dessutom fördelas valresultatet i Kalifornien proportionellt – så länge McCain inte förlorat med alltför stor marginal kan han ändå räkna hem många av delstatens 173 delegater.
I samma veva bör det tilläggas att för demokraterna är primärvalet i Kalifornien öppet – dvs där tillåts även väljare som inte är registrerade demokrater att rösta. Detta kan vara en viktig anledning till att vi nu ser Obama rycka ifrån Clinton i de senaste opinionsundersökningarna där. Samtidigt ska påpekas att samtliga primärval för demokraterna avgörs med en proportionell fördelning av mandat, uträknat på kongressdistrikt och delstatsgenomsnitt. En bra summering av proportionalitetsprincipen för demokraternas primärval under supertisdagen finns här, och för republikanernas primärval här. National Journal har en bra översikt över båda partiers primärval.
”Uniter vs devider”
Efter de inledande primärvalen har det nu blivit tydligt att republikanerna verkar gå mot att nominera McCain, förvisso en i många avseenden kontroversiell politiker inom sitt parti, men samtidigt en politiker som har vågat ta omfattande initiativ för att nå breda politiska uppgörelser med demokrater för att bryta mot traditionella intressen i Washington.
För demokraterna kan det gå i rakt motsatt riktning. Hillary Clinton är i alla avseenden en lika kontroversiell politiker som aldrig så många varianter på George W Bush. USA-Todays undersökning från december stämmer till eftertanke. Clinton får höga förtroendesiffror bland folk i allmänhet, men hon är också den som (med bred marginal) får flest väljaromdömen i kategorin ”would be a poor or a terrible president” = 32 procent (se fråga 15 i formuläret). ( Motsvarande siffror för McCain och Obama är 17, respektive 21 procent.)
Dessutom visar hennes kopplingar till presidentmaken Bill, vara mer till hennes nackdel än till hennes fördel. Hillary Clinton har sedan länge förvandlats till det politiska etablissemangets kandidat, få senatorer har en sådan maktbas i Washington som hon. Då är det svårt att försöka lansera sig själv som en politisk katalysator som har kraft att förändra.
Utgången under natten mot onsdagen (svensk tid) lär ge oss en tydlig indikation på i vilken inriktning de amerikanska primärvalsväljarna går. Men det skulle naturligtvis vara något av ödets ironi om vi i år får se republikanerna nominera en presidentkandidat som har arbetat för att ena Senaten, medan demokraterna lanserar en presidentkandidat som har stora chanser att splittra nationen i samma utsträckning som George Bushs åtta år i Vita huset har gjort.
[tags]usa, usa-valet, barack obama, hillary clinton, super tuesday, mitt romney, john mccain[/tags] intressant.se svd