Vem blir USA:s nästa vicepresident?

Condoleezza Rice, Mike Huckabee, Evan Bayh och Wesley Clark är några tänkbara vicepresidentkandidater

Medan världen är fullt upptagen med att försöka klura ut vem som ska bli USA:s nästa president kan vi försöka fördjupa analysen av valrörelsen genom att titta närmare på vem som kan tänkas bli den bästa parhästen för respektive partis presidentkandidat. Den person som utses till vicepresidentkandidat för respektive parti ger viktig information om i vilken riktning de olika partiernas presidentkandidater är på väg. Låt oss börja med demokraterna:

Claire McCaskill är, precis som Obama, junior senator. (McCaskill kommer från mellanvästern-staten Missouri). Hon är ett lysande exempel på en reformvänlig demokrat som kan vinna val även i traditionellt konservativa valkretsar. (Hennes profilering inom miljöpolitik och ekonomiska reformer gjorde att hon slog ut den sittande senatorn Jim Talent i valet 2006.) Dessutom är hon kvinna, vilket förmodligen skulle gynna trovärdigheten för Obamas kandidatur om han slår ut Hillary Clinton i primärvalen.

Bill Richardson är guvernör från New Mexico, och har tidigare arbetat som FN-ambassadör samt varit energiminister (under Bill Clintons administration). Richardson har hållit sig påtagligt neutral under primärvalsrörelsen och kan vara en viktig tillgång som vicepresident om Hillary Clinton blir nominerad. Att han dessutom företräder den spansktalande minoriteten (en potentiellt mycket viktig demografisk kategori väljare för demokraterna i valet) är ytterligare en styrka som borde göra honom till en utmärkt parhäst åt Hillary Clinton.

John Edwards är naturligtvis inte uträknad som parhäst, och enbart det faktum att han dröjer sig kvar i primärvalet, trots att han inte har vunnit någon enda delstat, skapar en del frågetecken om hans strategi. Rykten har cirkulerat i amerikanska medier om att han vill bli ”king-maker”, dvs skaffa sig tillräckligt med röster för att kunna fälla avgörandet om det blir en kamp på marginalen mellan Obama och Clinton. Eftersom de flesta av demokraternas primärval på Super Tuesday, den 5 februari, kommer att avgöras med proportionell fördelning av mandat, betyder det att Edwards – även om han bara blir trea – fortfarande har möjlighet att vinna tillräckligt med mandat för att fälla avgörandet vid demokraternas konvent i augusti. Detta kan bli hans biljett till en vice-presidentkandidatur.

Hillary Clinton har för övrigt blivit sammankopplad med en mängd starka politiker och det har drivits en rad påtryckningskampanjer för att skapa uppmärksamhet kring potentiella ”running-mates”. Evan Bayh (senator från Indiana) har nämnts vid några tillfällen. Ett annat starkt namn som dessutom personifierar en framskjuten säkerhetspolitisk position är den före detta generalen Wesley Clark, som sedan länge har bedrivit kampanj för Hillary. En Clinton-Clark-kandidatur skulle göra det mycket svårt för republikanerna att vinna politiska debatter om säkerhetspolitik.

För republikanernas vicepresidentalternativ och vidare analys:

REPUBLIKANERNA
Condoleezza Rice besitter först och främst utmärkta representativa kvaliteter; hon är svart och hon är kvinna. Till detta ska läggas att hon har genuina akademiska meriter som professor från ansedda Stanford-universitetet. Hennes erfarenhet från Bushadministrationen gör henne dessutom till en utmärkt kandidat för republikanerna, som i valet 2006 fick lära sig att de har möjlighet att vinna viktiga fördelar bland traditionellt icke-republikanska väljargrupper om de bara är smarta nog att plocka kandidater som tilltalar minoriteternas intressen. Den svarte senatorskandidaten Michael Steele förlorade med flaggan i topp under den senaste senatorskampanjen i Maryland, en delstat där den svarta minoriteten genomgående har gynnat demokraternas kandidater. Möjligen är dock Rices kopplingar till Vita huset en alltför stor politisk belastning om republikanerna utser John McCain som själv har en stark agenda i säkerhetspolitiska frågor.

Joe Lieberman borde annars vara ett utmärkt val för John McCain. Han har stöttat McCain under primärvalskampanjen, har stor erfarenhet och ett stort förtroendekapital inom säkerhetspolitiska frågor. Han har dessutom varit demokraternas vicepresidentkandidat (2000), innan han tvingades ställa upp som oberoende kandidat till senaten efter att ha förlorat de lokala primärvalen för demokraternas senatorskandidatur i Conncecticut 2006. Det blir svårt för demokraterna att kritisera McCain om han slår sig ihop med en vicepresident-kandidat som utstrålar både mångårigt kunnande och samtidigt har visat sig villig att samarbeta med både demokrater och republikaner i senaten.

Mike Huckabee har vad många av de republikanska toppkandidaterna saknar – en genuin koppling till de religiösa väljargrupper som tidigare har varit viktiga för republikanerna. John McCain och Rudy Giuliani är mycket illa omtyckta bland delar av den så kallade religiösa högern. Därför skulle Huckabee, som inte har några utrikespolitiska erfarenheter, bli en perfekt parhäst åt någon av dem. Däremot är det kanske inte troligt att Huckabee skulle vilja para ihop sig med Mitt Romney som hittills har förvandlats till något av en huvudmotståndare i många delstaters primärval.

Rick Perry, guvernören i Texas, är en outsider i de här sammanhangen och kanske just därför kan han vara en tillgång till en republikansk presidentkandidat, oavsett vem det blir. Republikanska presidentkandidater har under hela efterkrigstiden haft en tendens att välja vicepresidenter som inte varit alltför dominanta vid tillfället för kandidaturen (även om de senare har kunnat utvecklas till dominerande politiska figurer). Några exempel i denna kategori bland vicepresidenter med en något mindre omfattande lyskraft än sina respektive presidentkandidater är: Richard Nixon (1952), Spiro Agnew (1968), George H W Bush (1980), Dan Qualye (1988), Jack Kemp (1996).
Perry har fördelen av att vara guvernör i västern, vilket kan vara helt avgörande för republikanerna, särskilt om Rudy Giuliani blir partiets presidentkandidat.

Oberoende faktorer som vi bör ha i åtanke:

A) Om Ron Pauls möjlighet att dra in kampanjmedel fortsätter kan han möjligen våga köra en oberoende kandidatur, exempelvis som kandidat för det Libertarian Party – han var partiets presidentkandidat redan 1988. (Han kommer i så fall inte att kunna få några federala ”matching funds”-medel eftersom partiets kandidat 2004, Michael Badnarik, aldrig fick över fem procent av rösterna i valet.) En frifräsarkandidatur från Paul skulle kunna bli ett stort problem för republikanerna, särskilt om deras presidentkandidat heter John McCain – en man som under primärvalskampanjens gång har visat sig vara helt beroende av röster från oberoende väljargrupper, dvs amerikaner som inte är registrerade som varken demokrater eller republikaner.* Joshua Marshall från liberala TPM har ett intressant inlägg i den här diskussionen, där han visar att McCain kanske främst är motarbetad av konservativa ”proffstyckare”, snarare än av breda, konservativa väljargrupper. (Länk)

B) Om USA:s ekonomi, driven av krisen på bostadsmarknaden, upplever kraftig nedgång under valrörelsens sista månader talar detta förmodligen för att vi kommer att se fler demokrater som plockar fram förslag på ekonomisk nationalism. Kritik mot globalisering och frihandel visade sig vara ett politiskt trumfkort som bidrog till demokraternas maktövertagande i representanthuset under mellanårsvalet 2006.** Flera demokratiska analytiker, däribland Ruy Teixeira, pekade redan då på att en sådan politisk plattform kan bli en viktig del av ett vinnande budskap i presidentvalet 2008 (Länk).

C) Republikanernas styrka/svaghet ligger i hur frågan om ”National Security” behandlas. Här har det skett dramatiska förändringar sedan presidentvalet 2004. Under mellanårsvalet 2006 visade Washington Posts undersökningar att många väljare som värderade frågan högt, nu börjar rösta på demokraterna. Det betyder med andra ord att republikanerna under fyra år har förlorat en av sina viktigaste ”kommandohöjder”. Det finns förmodligen bara en republikan som kan återvinna amerikanernas förtroende i denna fråga och det är John McCain. (Länk)

* = Möjligen finns det en del som talar emot att Ron Paul kommer att bryta med det republikanska partiet: USA:s Libertarian Party bad så sent som i december Ron Paul att ställa upp som partiets kandidat i 2008 års presidentval. (Partiet utser sin presidentkandidat under maj månad, vid sitt nomineringskonvent i Denver.) Paul har hittills konsekvent tackat nej till att på nytt bli partiets kandidat (hans kandidatur som libertariansk presidentkandidat 1988 var ingen större framgång – han fick bara 0,47 procent av rösterna). Paul har alltsedan 1990-talet hävdat att USA:s politiska system inte gör det möjligt för ”tredje-parti-kandidater” att nå presidentposten. Det ligger en hel del i detta. Det enda tredje-partie-kandidater brukar lyckas med är att göra livet osäkert för de etablerade partierna. Ett antal talande exempel från presidentvalshistorien understryker detta: Teddy Roosevelt kandidatur, för det så kallade Progressive Party, skapade under 1912 års valrörelse en sådan splittring inom de republikanska väljarleden att den sittande presidenten, republikanen William Taft, fick se sig besegrad av demokraten Woodrow Wilson. År 1992 gjorde Reform party-kandidaten Ross Perot livet osäkert för den sittande presidenten George H W Bush och bidrog till att Bill Clinton kunde överta Vita huset. Och – ej att förglömma – om Green Party-kandidaten Ralph Nader år 2000 inte hade plockat 1,6 procent av rösterna i Florida hade förmodligen Al Gore vunnit delstatens mandat, samt – hela presidentvalet!

** = I min intervju med George Bushs talskrivare, David Frum, framkom det med all tydlighet att republikanerna redan i somras var medvetna om att den politiska sammanhållningen i USA nu går mot något slags ekonomisk och politisk nationalism, snarare än att vara styrd av religiösa förtecken. (Länk). För republikanernas väljare betyder det att man värderar frågor om invandring som starka politiska värdemätare, medan det för demokrater innebär att man är mycket kritiska till frihandel och ekonomisk liberalisering av samhället.

Joakim Nilsson
Joakim Nilsson är frilansjournalist och forskar om USA:s politiska valkampanjer. Han driver den oberoende skrivarverkstaden Policy of Truth Productions

[tags]usa, usa-valet, vicepresident, john edwards[/tags] intressant.se svd